“Har ni alltså inga fiender?
Det är då inget att skryta med.
Den som likt de djärva
har deltagit i pliktens strid,
måste ha fått fiender!
Har man inga,
Har man heller inte åstadkommit något.
Man har inte röjt en förrädare,
inte heller avslöjat någons lögner.
Man har aldrig rättat till ett fel,
utan enkom varit en ynkrygg.”
- Charles Mackay
“Hur orkar du egentligen?” är en fråga jag fått otaliga gånger under de 14 år som jag verkat i den offentliga debatten. Det är en fråga som avslöjar mycket om samtidens debattklimat; att själva deltagandet i det politiska samtalet, också i en demokrati, skulle förutsätta ork.
Jag är född i ett kommunistiskt land, utan fri åsiktsbildning och yttrandefrihet, och uppfostrad av en mamma som levde de första decennierna av sitt liv i ofrihet. I en diktatur där ordets makt över tanken var central, så som den alltid är i totalitära regimer.
Orden kan för de rädda uppfattas som farliga då de föder nya tankar - och därigenom nya ord. Jag fick min tro på det fria, sökande, öppna samtalet med modersmjölken, liksom kärleken till det skrivna ordet.
Så varför orkar jag? Jo, därför att jag fick en andra chans. Det är min rättighet, och skyldighet, då jag fick förmånen att växa upp och leva i frihet här. Att vara en röst för de som inte vågar, orkar eller upplever att de kan.
Men nog är det anmärkningsvärt att jag, som barn till flyktingar som flydde från diktaturens bojor, i Sverige ett halvt liv senare ska få frågor om ork och mod? Att mina barn ska växa upp i ett demokratiskt, fritt samhälle, där det anses modigt att tänka fritt, trots att det inte är förbjudet.
Mod och rädsla hör ihop, ty bara den som är rädd har behov av att uppvisa mod. Vad är vi då så rädda för i Sverige?
Jag tror att vi, trots den grundlagsstadgade yttrandefrihet vi så gärna framhåller i högtidstal, räds den fria tanken - den som på ett ögonblick kan försätta oss i det absoluta utanförskapet, omkullkasta sanningen och därmed rubba premisserna för vår bild av verkligheten. Att tänka fritt kan med andra ord leda till att vi tappar fotfästet, varför frivilligt utsätta sig för sådant obehag?
På ett sätt är det inte så konstigt. Vi är flockdjur som skräms av tanken på att ställas utanför, att ifrågasättas och riskera att bli föremål för någons kritik och därmed ogillande. Detta förhållande kommer till uttryck i akademin, i kulturen, i medierna, i politiken, vid middagsborden och i fikarummen. Ja, till och med i mötet med oss själva.
Men vad händer med oss människor när vi bär på tankar som vi inte vågar klä i ord? Vad händer i ett samhälle där orden inte längre är bärare av tankar, där de tappar sin innebörd? Där humanism och demokratikamp reduceras till försök att tysta meningsmotståndare - i demokratins och humanismens namn? I ett samhälle där nyfikenhet ersätts av självgodhet, där viljan att förstå varandras skilda utgångspunkter underställs behovet av symboliskt poserande?
Det här är ett nyhetsbrev för dig som vågar, vill och orkar, vara en del av ett prövande samtal. Ett nyhetsbrev för dig som besitter förmågan att tänka själv, att värdera ståndpunkter utifrån argumentens bärighet - och som uppskattar klartext.
Jag kommer aldrig att försöka uppfostra dig som läsare, mitt mål är att ge dig nycklar som du kan tillgå när du bildar dig din egen uppfattning om samtidens idékonflikter och faktiska samhällsproblem. Det viktiga är inte att tänka rätt, utan att tänka fritt.
Min ambition är att ge dig det tankeväckande, att tillsammans utforska det som känns obekvämt och komplext. Ibland kommer du förhoppningsvis att hålla med, men inte alltid. Det är bra! Det är inte farligt av ha olika åsikter, att vara oeniga, att ändra uppfattning, att ständigt lära. Det är just dessa förmågor som gör oss mänskliga och som utgör den bärande delen av en vital demokrati. Konsensus är inget självändamål, om så vore fallet hade vi inte behövt ha någon demokrati.
Utveckling sker där det behövs förändring. Men förändring kan enbart åstadkommas när man låter sig vägledas av verkligheten - sådan den är, inte sådan man önskar att den vore.
Vad får du som prenumerant?
Som prenumerant kommer du att få allt material som jag publicerar här direkt i din inkorg. Det går också bra att besöka sajten och här ta del av arkivet som så småningom kommer att byggas upp.
Priset är cirka 60 kronor i månaden (6€) eller 600 kronor per år (60€). Den som önskar bli mecenat och stötta mig på andra vis kontaktar mig med fördel separat på alice.teodorescu@live.se
På sikt avser jag att anordna tillfällen då du som betalande prenumerant kan delta i diskussionstrådar där jag också medverkar. En del texter kommer därutöver att ligga bakom betalvägg från start, andra först efter en tid.
Har du idéer, tips eller förslag på ämnen att skildra är du välkommen att höra av dig!
OBS! Du som betalar din prenumeration med kort behöver mata in kortnumret två gånger innan autentiseringen, för att betalningen ska gå igenom, även om du får ett mail om att du blivit prenumerant. Det går också bra att betala via Swish eller till mitt bankgiro. Märk insättningen med din emailadress. I dagsläget är det årsprenumeration (60 euro/600 kronor) och mecenatnivå på valfritt belopp därutöver som är lättast för mig att administrera. Swishnummer: 123 250 22 19 eller Bankgiro: 5964-8048.
Vem är Alice Teodorescu?
Som ung drömde jag om att bli diplomat - fram till den dag då jag insåg att jag inte var särskilt diplomatiskt lagd. Jag är utbildad jurist och har i min karriär rört mig i gränslandet mellan juridik, politik och samhällsdebatt - alltid med det skrivna och talade ordet som främsta arbetsverktyg.
Jag har jobbat i Bryssel, gjort praktik i New York, men framför allt kommenterat varje stort politiskt skeende i svensk inrikespolitik sedan jag tog mina första stapplande steg i SVT:s morgonsoffa med Stig Malm och Göran Hägg år 2010.
Som politisk redaktör på Göteborgs Postens ledarsida, under de agiterade debattåren 2015-2019, hade jag som ambition att riva den åsiktskorridor som paralyserade diskussion kring migration och integration. Vi lyckades väl och jag är mycket stolt över den förändring som vi åstadkom på ledarsidan, även om det personliga priset tidvis kändes orimligt högt.
Den borgerliga regering som nu sett dagens ljus, som vilar på samarbete och stöd från Sverigedemokraterna, var jag länge ganska ensam om att argumentera för. Också detta fick jag mycket kritik för. Men tiderna förändras och det som vid ett tillfälle framstår som politiskt omöjligt kan vid ett annat te sig som politiskt nödvändigt.
Efter åren på GP åtog jag mig uppdraget som huvudsekreterare för Moderaternas nya idéprogram, vilket också blev min första kontakt med partipolitiken.
Men sedan jag lämnade GP, med en känsla av att inte riktigt vara färdig, har det kliat i fingrarna och jag har velat återvända till skrivandet på heltid. Så nu är jag här och jag hoppas att du vill vara med mig på min fortsatta resa i detta formativa skede av svensk politik.
Vid sidan av skrivandet här och i Affärsvärlden, Fokus, och Smedjan kommer jag framöver också att åta mig uppdrag som moderator, föredragshållare och rådgivare inom frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Vill du komma i kontakt med mig angående något av ovanstående når du mig enklast på alice.teodorescu@live.se
Andra betalningsalternativ
Det går också utmärkt att använda Swish eller Bankgiro för den som önskar stödja mitt arbete. Märk insättningen med din email så att jag kan lägga till dig manuellt. I dagsläget är det årsprenumeration och mecenatnivå på valfritt belopp som är lättast för mig att administrera på det viset. Notera om du betalar med kort att du behöver ange kortnumret två gånger innan du autentiserar dig via kod till mobilen, annars går inte betalningen igenom, även om du får ett välkomstmail.
Swishnummer: 123 250 22 19
Bankgiro: 5964-8048
